Camera Obscura_photography by Liselotte: Swedish Lapland

I september packade jag min ryggsäck och kameraväska och satte mig på tåget för att göra den långa resan till Abisko längst upp i Lappland. Det blev en mycket lång tågresa som dessutom drabbades av flera timmars försening men till slut så stannande äntligen tåget vid Abisko Turist. Det skulle bli en vecka i Sveriges vackraste landskap, en vandring i fjällvärlden helt på egen hand, tid för mindfullness och avkoppling. Att tillbringa många dagar i bara sitt eget sällskap är ju lite speciellt men allt eftersom dagarna går blir man mer bekväm med det. Bruset försvinner och man börjar bli mer närvarande, lite mer här och nu. Det blir som en slags pilgrimsresa, en retreat. Att få vistas i denna enormt mäktiga och storslagna natur gör något med en, man känner sig lite mer ödmjuk och tacksam över olika saker i livet.
I september brinner fjället när träden står i full höstskrud och kontrasterar mot de blånande bergen som omger landskapet. Det är faktiskt så vackert att man tappar andan...Och ibland glömde jag till och med bort att fotografera för jag bara njöt av naturen och hade fullt upp med att ta in allt det vackra. Jag älskar mötet mellan den intagande, inbjudande och lockande naturen och det i nästa sekund totalt ogästvänliga landskapet som är helt oförutsägbart. En fjällsluttning som ena stunden badar i solsken kan i nästa ögonblick se ut som Modors landskap.
Förutom upplevelsen av norrskenet, Aurora Borealis, var det känslan av att lyckas ta sig upp på fjälltoppen som gav mig störst kraft och tillfredsställelse. Att klättra rakt uppför i 1000 m med inte alltför lätt packning och sedan stå där uppe med en fantastisk utsikt, ja det var en häftig känsla. Också lite ödsligt eftersom inte en själ befann sig där, men det tillförde bara en extra dimension. Man fick liksom lust att skrika högt. För min del blev det en solhälsning och en tacksamhetens tanke. För livet, för allt som jag har, för allt som jag kan företa mig. Det är det ju inte alla förunnat. Jag kommer aldrig att glömma den stunden...
När veckan och mina förpackningar med Pauluns Supergröt var slut var det dags att sätta sig på tåget igen och fara söderut. Med många fantastiska upplevelser och smittad av fjällbacillen igen kommer jag säkert att drömma mig tillbaka till Lappland många gånger...
Tills nästa gång jag åker dit!!