Allt blir återfött...

En årstid dör och en annan blir pånyttfödd...det är så livet är. Och det börjar om och om igen. Hur underbart är inte det? Jag blir aldrig så påtagligt berörd av livets och naturens cykler som när våren gör sin framfart. Växterna som skjuter upp som galna ur marken, redo att söka sig mot solen. Och alla vi människor som sitter där med ansiktena vända upp mot solen, njuter av värmen igen och får ny, välbehövlig energipåfyllning. Vi gör precis som blommorna!
Det är fascinerande med all denna växtkraft och det kan nog vara så också ibland, att det gör ont när knoppar brister. Det kan liksom bli för mycket skönhet och livskraft att hantera. Men jag tror att om man stannar upp ett slag, försöker att bara vara en stund i stillhet på jorden. Vara i sammanhanget, ja då orkar vi med smärtan också. Det finns ingen annan tid än nuet. Ett flyktigt ögonblick, ett andetag.
Jag slog mig ner en stund på marken, för att se med nya ögon och göra en upptäcktsresa i vårens skira grönska. Det här är vad jag fann!

Livet!!!